Rektortycket 8 - Tina Tenggren

Vad driver en rektor? Rektortyckets stafettpinne har vandrat vidare till Tina Tenggren som skriver om motivation och viktiga möten. 

Mångfald i möten

Jag är sedan länge varit trött på och lite ledsen över den negativa bild av svensk skola som ofta målats upp från media, av politiker och andra tyckare, en bild som alltför ofta har fått stå oemotsagd. Var har rösterna från de som älskar sitt jobb varit, de som varje dag går till skolan med glädje och stolthet? De som vågar och kan göra skillnad för våra barn och ungdomar? Så när Anne-Marie Körling startade ”Lärartycket”, så tänkte jag äntligen ett forum för lärare att göra sina röster hörda om ett av de viktigaste yrkena man kan ha. En ännu tystare grupp är nog tyvärr rektorer, en kategori som inte alltför sällan beskrivs som en jagad grupp med bakbundna händer. Därför är möjligheten att få göra min röst om mitt uppdrag som rektor i ”Rektortycket” en chans jag inte kan låta passera…

Jag är rektor på en skola med en mångfald av nationaliteter, kulturer och individer. En skola mitt i förorten. Här jag möter jag människor med skilda språk, erfarenheter och bakgrunder. För mig är det en gåva eftersom vi i Sverige lever alltmer segregerat, vi jobbar ihop med likasinnade, våra grannar är kopior av oss själva, vi lever tillsammans med de som speglar ”jaget” bäst. Här möter jag människor jag aldrig skulle mött annars, lär mig saker jag aldrig någonsin skulle lära mig någon annanstans.

Jag sitter i skolrestaurangen och äter lunch med min kollega vi får sällskap av tre somaliska flickor, de är ganska nya på vår skola och i Sverige. Nyfiket frågar de vilka vi är, svenskan är knagglig men imponerande efter några få månader i Sverige. Vi berättar vad vi heter och att vi är rektorer. De blir genast nyfikna på vad en rektor gör egentligen och vad en sådan tjänar. Vi måste marknadsfört oss väl för alla vill bli rektorer till slut. Det är mycket skratt och fniss runt bordet, trevligare sällskap var det längesedan jag hade. Skrattet fastnar lite i halsen när en av flickorna berättar om sin mamma som är kvar i Somalia, som blivit skjuten men överlevt och nu förhoppningsvis är på väg till Sverige. Vi diskuterar anhörighetsinvandring, om man verkligen ska åka bil till jobbet när det inte är bra för miljön och ekonomin, vi pratar om att det inte är så många i Sverige som cyklar fast de kan. Vi möts på lika villkor med nyfikenhet och respekt. Det mest påtagliga är att det är jag ”etnisk svensk rektor mitt i livet” som lär mig mest i detta möte.

Tuffa rapparen möter mig med en kram och säger ”du är fett bästa rektorn”. Lilla E som är arg på allt och alla, mest på hur det är hemma mailar mig en dikt när jag är på konferens några dagar. N frågar mig varje gång vi ses när det är elevråd och varför jag inte var med sist. D kikar förbi mitt kontor och vill ha lite stöd att orka dagen en stund till. Det är eleverna som är min drivkraft och min motivation. De får mig att vilja anstränga mig lite till, de är värda varje minut jag lägger på att göra en grym skola tillsammans med mina lärare.

För mig är skolan den bästa platsen i världen att träna sig på att respektera och förstå olikheter och det är respekten för olikheter som är fundamentet i demokrati. Jag och lärarna har ett gemensamt och viktigt uppdrag för att delaktighet och inflytande ska gälla på riktigt och för att motverka utanförskap. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag.

Tina Tenggren