Rektortycket 21 - Signhild Olsson

Dags för ytterligare en rektor av tycka till på Rektortycket. Denna gång är det Signhild Olsson som tycker till om sitt yrke.

Skolutvecklingsarbete på gång ur ett rektorsperspektiv

”Jag älskar konstitutionell rätt”, sa Anna-Sara Lind när hon spatserade stramt fram och tillbaka framför tavlan med händerna på ryggen. Hon skulle hålla en föreläsning i ämnet för oss rektorer i rektorsprogrammet våren 2010. ”Vilken underbart engagerad kvinna”, tänkte jag då! Det var klart och tydligt att hon hade valt rätt bana i livet.

Jag känner mig också på rätt plats i livet efter pit-stops i resebranschen och utbildning till yrkeslärare inom textil och design. Och jag älskar det pedagogiska ledarskapet! Bara utmaningen i orden pedagogiskt ledarskap kan sätta i gång mig! Vad menas med detta begrepp och hur ska vi utveckla rektors uppdrag så att det är möjligt att ägna tiden till denna så viktiga del i uppdraget som rektor, har jag tänkt hur många gånger som helst under de senaste åren. Det är mycket som ryms inom detta förhållandevis gamla begrepp som myntades första gången i 1946 års Skolkommission: ”Rektors viktigaste uppgift bör vara att leda det pedagogiska arbetet.” Det ryms olika definitioner, det ryms förväntningar och det ryms en hel del frustration. Definitionen på det pedagogiska ledarskapet är många och de flesta av våra aktiva skolforskare, både inom Sverige och utomlands, har sina definitioner på hur detta ledarskap ska föra skolan framåt mot högre måluppfyllelse. Lite generellt sagt råder det olika uppfattningar om vad det pedagogiska ledarskapet handlar om: om hur vi rektorer hanterar vårt frirum, om hur vi stimulerar till lärarnas utveckling eller om huruvida vi ska besöka klassrummen eller inte.

Den bild som jag hade med mig när jag kom in i skolans värld för ett antal år sedan hade jag erövrat efter att ha läst mycket litteratur om rektors arbete och pedagogiska ledarskap. Som beteendevetare med inriktning på personalutveckling hade jag en ganska tydlig bild av vad mitt rektorsuppdrag i huvudsak skulle bestå av. Min devis var ”trivs lärarna, trivs barnen!”

Mitt första år som rektor handlade mest om att lyssna in och spana, samtidigt som mina förväntningar grusades då jag upptäckte att uppdraget inte i huvudsak var det jag hade bildat mig en uppfattning om och valt yrkesbana efter, utan ett i huvudsak elev-, personal- och ekonomi administrativt arbete med stora delar arbetsmiljö och rehab-ärenden. Jag var förundrad över hur lite stödfunktioner som fanns runt om oss rektorer för att kunna utföra det pedagogiska uppdraget som jag tolkar är kärnan i en rektors vardag. När det gäller stödfunktioner och uppdragets karaktär, kan man nog dra slutsatsen att det är den lilla kommunens dilemma att man får sitta på oerhört många stolar, det positiva är att man blir rätt så allmänbildad också!

Jag höll på att gå i bitar de första åren. I ledningsgruppen pratade vi om att det behövdes göras ett stort utvecklingsarbete i hela kommunen, vi hade beslutat att vi, på lärarnas uppdrag, skulle besöka lektioner, vi skulle utveckla vårt kvalitetsarbete. Men vi rektorer drunknade i administration, och det kändes som att det var brandsläckning i alla lägen, och vi kom inte framåt i det strategiska arbetet. Efter att ha hamnat i de många mätningar som görs som en av Sveriges sämsta skolkommuner ht 2010, kända jag att nu måste vi göra något! Men hur? Efter en inspirationsträff med Essunga kommun där vi fick höra om deras synvända, och som just då låg i täten av kommunerna i olika mätningar, fick vi ett uppdrag av vår nämnd att öka måluppfyllelsen på alla nivåer. Men var i låg problematiken i våra skolor? Vad är det vi gör? Eller som Scherp säger: varför blir det som det blir, när vi gör som vi gör? Jag upplevde att man "sparkade neråt" och ingen tog kontakt med varandra. I en liten kommun med sju skolenheter där det fanns som mest 20 elever i byskolorna, kändes det som en katastrof att vi inte hade mer samverkan mellan pedagogerna. Det jag såg var att vi måste ha en modell som samlar oss omkring uppdraget i kommunen. Jag lyfte behovet av att se skolan som en skola, och vi myntade begreppet Ockelbo - en skola! Vi insåg behovet av att se vårt arbete med barn och elever mer i ett 0-16 års perspektiv, och inom skolan i ett 6-16 års perspektiv.

Det andra som jag upplevde att vi saknade var en gemensam plattform att bygga vårt arbete på inom skolan, en vision för vår gemensamma idé för skolutveckling i kommunen. När jag började mitt arbete i kommunen, lyfte jag tanken på en långsiktig vision, både med min personal och med min chef. Just då pågick ett intensivt arbete i kommunen att sjösätta en stor vision för alla kommunens förvaltningar, så jag fick lugna mig lite.
Jag sökte mycket i litteraturen efter arbetsätt som involverar personalen naturligt i arbetet, att skolutvecklingen ska pågå på golvet, i lärarnas vardag. En metod som vilar på ett humanistiskt perspektiv där varje deltagare har sin givna roll och ska känna sig delaktig som en kugge i ett hjul, en metod som handlar om att väcka ett engagemang och som inte är en kontroll och inspektionskultur, utan mer ett arbetsätt som lyfter och utvecklar, stödjer och pushar i alla led. Det krav som lärarna ställer på mig i form av ledare (tydlighet, veta målet, ha framförhållning) ska eleverna kunde ställa på sina lärare.

Jag fick i grundskoletidningen läsa en artikel av Hans-Åke Scherp om hur man skulle kunna, med hjälp av en helhetsidé, arbeta utifrån begreppen arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Grunden är en helhetsidé som består av en vision och en pedagogisk verksamhetsidé som handlar om vad som leder eleverna till utveckling och lärande. Arbetsorganisationen ska ta hand om vårt dagliga arbete, hela den tekniska nivån som handlar om konkret schema, rutiner för möten, konferenser, elevhälsa mm. Vi har haft turen att Sveriges största skolreform genom tiderna sjösattes samtidigt som vi behövde göra en reell förändring i kommunen, så vi har haft ett gynnsamt läge.

Jag började mitt utvecklings arbetet utifrån Scherps tankar med min personal på högstadiet januari 2011 och berättade för chef och kollegor hur jag tänkte och presenterade idén. Min personal hade fått börja arbeta med att vaska fram en helhetside genom att sitta och spåna i grupper om vad var och en upplevde, utifrån sina erfarenheter, leder till barns utveckling och lärande. Min chef och mina kollegor köpte mina tankar och idéer och efter ett par månader fick jag ansvar att leda utvecklingsarbetet i kommunen. Vi kopplade då på de andra skolorna och la upp en års-planering för vårt utvecklingsarbete, som hela tiden har haft två spår, implementering av nya styrdokumenten och vår synvända. I arbetet med att implementera våra nya styrdokument har vi Helena Moreau och Steve Wretman. Vår synvända är inspirerad av Essunga men ändå VÅR! Det som är viktigt för oss i detta arbete är implementering av ett inkluderande synsätt som handlar om ett professionellt bemötande och att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lära.

Nu har vi en vision och en verksamhetsidé som står för den riktning som utvecklingsarbetet ska ha framöver och som knyter an till ett bra bemötande och det inkluderande synsättet, att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lär. Särskild tyngd har lagts på att åstadkomma en skola och förskola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och verksamhetsidén speglar också de framgångsfaktorer som Hattie lyfter fram i sin forskning. Vi vill främja en formativ kultur på alla nivåer, där vi kritiskt granskar vårt arbete för att kontinuerligt kunna förnya vår verksamhet. I arbetet med vår synvända har vi Hans-Åke Scherp som processtöd i rektorsgruppen. Det har varit mycket givande.

Det har varit och är ett hårt arbete, och vissa saker får ligga lite ”på vänt” tills vi har genomfört dessa två åren. Att alla ska med på tåget har också varit ledord i processen och det har inte varit helt lätt. Att förstå fröändringsarbetet är en nöt att knäcka för många medarbetare, särskilt om man känner sig på "gungfly" och det blir många lösa trådar, och man ska hålla i sär några och koppla i hop några och därutöver få sin vardag med planering och undervisning att gå i hop. För oss på högstadiet, blev det nödvändigt att belysa detta genom två dagars arbetslagsutveckling, med syfte att tydliggöra varandras uppdrag på enheten, att vi är ett team och att våra uppdrag är beroende av varandra, och att synliggöra processerna i ett förändringsarbete, så att personalen kunde förstå att det är fullständigt normalt att känna som man gör, samt förstå att man kan vara på olika nivåer i förändringsprocessen. Till min hjälp i detta arbete använda vi Claes Jansens förändringens fyra rum. Processen genomfördes av en beteendevetare och det blev mycket skratt och nickande igenkänningssignaler. Förhoppningsvis känns det lite lättare att gå in nu i år två, men arbetsbördan är den samma, om inte lite tajtare med alla dokumentationskrav omkring elevernas kunskapsutveckling.

Nu tas det beslut om nerläggning av byskolorna den 25 november, och förmodligen kommer det att bli så. Vår kommun blöder pengar i den organisation vi har nu. Förhoppningsvis kan vi blicka framåt mot en organisation som är greppbar och med större möjlighet till likvärdighet. Vårt utvecklingsarbete kommer att fortsätta i allra högsta grad med lärgrupper och analys av LPP och elevarbeten även efter detta läsår. Det har varit en spännande resa som innehållit både förväntningar och frustration. Den är inte klar ännu, och de bestående effekterna av arbetet kanske vi inte ser före om ett par år.

Anna-Sara Lind satte spår hos mig den där vinterdagen våren 2010 och då inte för att jag är särskilt intresserad av konstitutionell rätt, utan för att hennes engagemang och brinnande intresse blev en inspiration och en påminnelse. Mitt arbeta som pedagogisk ledare handlar mycket om att inspirera mina lärare och elever till att ha lusten kvar för det de gör. Då kommer förhoppningsvis det magiska mötet mellan lärare och elev att uppstå, och det är i detta möte som lärande sker.

Rektortycket 20 - Andreas Hassel

Dags för en ny rektor att tycka till, denna gång är det Andreas Hassel som berättar om hur stolt han är över att få möjlighet att ha ett yrke där han får skapa livschanser.

Raka ryggar

För fyra år sedan fick jag frågan om jag som arbetslagsledare ville vara med och starta upp en helt ny skola. Jag hade då arbetat som lärare i nästan sju år och tanken på nya utmaningar kändes kittlande tilltalande. Starten gick bra och numera är jag rektor för samma skola, Vittragymnasiet Sickla i Nacka.

Bilden är på Niklas Svensson, en helt lysande pedagog. 

Som rektor har jag upplevt fler skratt, utmaningar, mer oro och frustration än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig när jag som lärare sneglade in i rektorsrummet, ett rum där jag i princip aldrig satte min fot förutom vid de obligatoriska medarbetarsamtalen. Nu är det jag som håller i de samtalen och många andra samtal, och för mig har alltid det enskilda mötet varit det roligaste som finns. Jag brinner för individers egna personliga resa och får kickar av att vara en del av det som underlättar och banar väg för den. För mig handlar det om att skapa livschanser, chanser för elever som de annars inte hade fått.

En förutsättning för varje lyckad skola är en kompetent personal, lärare och medarbetare som går till sitt arbete med höjt huvud och rak rygg. Livschansbyggare som vet sitt värde och som inte skäms för att berätta om sitt yrke eller sin arbetsplats vid middagsbjudningarna. Därför är det nedslående med de senaste årens onyanserade skoldebatt, vars enda mål tycks vara att vrida skolutvecklingen femtio år tillbaka och få stolta lärare att krympa och helst bittert ångra sitt yrkesval. Debatten lämnar en sur smak i munnen när jag ser de stordåd som sker i den svenska skolan varje dag. Stordåd som inte märks och som inte syns utanför skolan eller familjen. Jag har sett hur negativt en sådan debatt kan påverka ett lärarlag och jag välkomnar, och vill delta i, den nya motrörelse som rektortycket och lärartycket är goda exempel på.

Jag vet att det går att räta en krökt rygg, för jag har sett det med.

Som rektor har jag en unik möjlighet att coacha och leda det medarbetarlag jag ansvarar för på min skola. Jag har möjlighet att synas och höras och slåss för det jag tror på, en skola öppen för alla där alla oavsett bakgrund ska ha en självklar rätt till utbildning och lärande. Jag har möjligheten att göra skillnad.

Det är därför som jag, med höjt huvud och med rak rygg, går och sätter mig på min stol. Varje dag.

/Andreas Hassel

Rektortycket 19 - Cecilia Hansson

Idag är det dags för Cecilia Hansson att blogga för Rektortycket. Hon skriver om sina starka känslor för sitt yrkesval och varför hon känner som hon gör. Cecilia Hanssom har valt att bli rektor för att hon tror på svensk skola och läraryrket. 


Jag älskar mitt arbete som rektor och förskolechef. Idag bloggar jag i Rektorstycket.

Jag känner mig glad när jag går över parkeringen mot skolans dörrar. Jag känner mig glad när en elev i förskoleklass eller årskurs sex kikar in på mitt kontor eller rent av slår sig ner i en av mina fåtöljer för en liten pratstund. Jag känner mig glad när jag får ta del av mötet mellan elev och lärare som bygger på ömsesidig tillit och nyfikenhet. Jag känner mig glad när jag ser att arbete ger resultat, att elever lyckas och känner framgång.


Vad är det då jag älskar utöver dessa saker? Vad är det som gör mig varm i hjärtat på arbetet? Är det månne brandskydd och fakturahantering? Knappast! Jag älskar mötet som sker i klassrummet. Mötet mellan lärare och elev och mellan elev och elev. Därtill kommer det arbete som påverkar just det som sker i klassrummet, de pedagogiska diskussionerna och utvecklingsarbetet. Det brinner jag för.

För ett år sedan hade jag sommarlov. För ett år sedan fattade jag beslutet att arbeta som rektor. Jag fick kommentarer som "hur vågar du?". Varför inte? blev mitt svar. Jag älskar skola och undervisning och har alltid älskat att vara lärare, att undervisa i matematik, naturvetenskap, teknik och engelska, och att delta i diskussioner som för skolan framåt. Varför väljer jag då att bli rektor? Just därför. Jag har inte valt att bli rektor för att jag tröttnat på läraryrket. Tvärtom. Jag har valt att bli rektor för att jag tror på svensk skola och läraryrket. För att jag vill delta i det  förändringsarbete som ligger för våra fötter. För att jag vill vara delaktig i nutidens och framtidens skola.

Lgr 11 är en högst levande läroplan. En läroplan som fokuserar på förmågor som ska utvecklas med hjälp av det centrala innehållet. En läroplan som ställer krav på undervisningen, både vad gäller planering och genomförande, och på användandet av digitala verktyg. Bra! Skolan måste vara 2012, här och nu men också framåt. Vi måste fånga elevernas intresse och skapa lektioner och uppgifter som eleverna finner mening i.  Vi måste ha ett förhållningssätt som skapar engagemang och delaktighet och som väcker elevernas nyfikenhet och kreativitet. Där i ligger vårt arbete och mitt i detta arbeta vill jag stå!

Någon klok twittrare skrev "De elever som fyller 6 år 2012 kommer att vara yrkesverksamma på 70-talet". Det ni! Vad ställer det för krav på skolan och undervisningen? Den nöten vill jag vara med och knäcka.

/Cecilia Hansson, skolledare i Trelleborgs kommun. Bloggar även på Rektorstankar.blogspot.se

Rektortycket 18 - Johnny J. Gangsøy

Vi låter ännu en gång Rektirtyckets stafettpinne vandra över till vårt grannland i väster och Johnny J. Gangsøy.

Hvorfor er det så få skolefolk som leser forskning fra eget fagfelt?

Jeg funderer av og til på hvorfor skoleutvikling er så vanskelig, og jeg tror svaret er sammensatt. Seniorrådgiver Kirsti Tveitereid har f.eks. en nedslående beskrivelse av læringsiveren til flertallet av lærerne i artikkelen "På tide å lese". Hun skriver at lærerne (og også rektorene) gjerne vil oppdatere seg, men at de ikke vil lese ny forskning. Hvordan kan du oppdatere deg hvis du ikke er interessert i å lese om nyheter innen fagfeltet ditt?, spør hun retorisk. Jeg er helt sikker på at skoleutvikling hadde blitt langt mer vellykket hvis den delingskulturen og læringen som skolefolk utvikler sammen på twitter og blogger, hadde gjennomsyret den norske skolen.

Professor Chris Argyris skrev i 1991 artikkelen "Teaching smart people how to learn" etter 15 år med dybdestudier av konsulenter som veileder ledere. Argyris hevder at de som har vanskeligst for å lære er velutdannede mennesker og han forklarer det med begrepene problemløsing og single loop learning/double loop learning. Altfor mange definerer læring til å være det samme som å løse problemer i miljøet rundt oss, istedenfor å se på vår egen tilnærming til problemene. De fleste velutdannede mennesker er i følge Argyris gode på single loop learning, mens svært få er gode på double loop learning. Single loop learning handler om å være god på å følge en bruksanvisning for å løse et problem, og det fører til at man sjelden opplever å mislykkes så lenge bruksanvisningen fungerer. Hvis bruksanvisningen slutter å virke så havner single loop learners i forsvarsposisjon og samtidig legger de skylden på eksterne forhold. Double loop learners er også flinke til å følge en bruksanvisning, men i tillegg spør de seg selv: Hvorfor følger jeg denne bruksanvisningen? Hvordan kan jeg endre bruksanvisningen slik at resultatet blir bedre? Det er viktig å løse problemer i miljøet rundt oss, men vi lærer svært lite hvis vi ikke samtidig reflekterer rundt vår egen rolle i problemløsingen, sier Argyris. Hva slags utdanningssystem har vi i Norge? Legger det til rette for single loop learning eller double loop learning?

I dag, 21 år etter at Argyris skrev sin artikkel leste jeg den ferske rapporten "Spesialundervisning - drivere og dilemma" utarbeidet av IRIS (International Research Institute of Stavanger). Rapportens utgangspunkt er at antallet barn som får spesialundervisning i Norge har økt fra 5,9 % i skoleåret 2006-07 til 8,2 % i skoleåret 2010-11. Det er et samfunnsøkonomisk problem at stadig flere elever ikke passer inn i den norske skolen. I følge lærere, rektorer, skoleeiere og saksbehandlere fra PPT som deltok i undersøkelsen, er årsakene til økningen:

• Presset økonomi i skolesektoren
• Foreldre krever mer av opplæringen
• Kunnskapsløftet-06 med mer vekt på elevenes læringsutbytte
• Mer vekt på internasjonale/nasjonale tester og kartlegginger
• Økende bruk av diagnoser

Skolefolkene svarer at det er elevene, foreldrene og samfunnet sin skyld at spesialundervisningen har økt. Chris Argyris har tilsynelatende rett i at velutdannede mennesker skylder på eksterne forhold istedenfor å reflektere rundt hva en selv kan gjøre for å bidra til læring. Samfunnsutviklingen påvirker naturlig nok skolens indre liv, men det er påfallende at skolefolkene i denne rapporten ikke har pekt på at svak klasseledelse/skoleledelse kan være en årsak til at spesialundervisningen har økt. Dette illustrerer at mange tror de fikk den komplette bruksanvisningen når de avla siste eksamen på lærerhøgskolen. Den dagen jeg mener jeg er ferdig oppdatert på forskning innen mitt fagfelt, så bør jeg ta med meg bruksanvisningen min å forlate rektorkontoret for godt.

/Johnny J. Gangsøy

Rektortycket 17 - Lena Agda Ringström

Det är dags att lämna över stafettpinnen till Skärgårdsrektorn Lena Agda Ringström som väljer att skänka sitt allra första blogginlägg till Rektortycket.

Gästbloggat har jag gjort förut, men det här med en egen blogg är alldeles nytt. Tanken på att skapa en egen väcktes nog när jag halkade in på Twitter och upptäckte hur mycket glädje och nytta jag har av andras tankar och idéer. Ett gigantiskt lärarrum och kollegium, med pedagoger och skolledare som inte vill annat än att dela med sig, föra diskussioner och debattera frågor som gör skillnad och berör. Undervisning, värdegrund och andra ämnen som är viktigt och på riktigt.

Min skola är en rätt så liten skola. Skolan ligger 2 mil öster om Norrtälje, snudd på i Ålands hav. Många av skolorna i Norrtälje kommun ligger på behörigt avstånd från tätorten, och därmed finns de andra rektorerna ganska långt bort. Det finns väldigt många fördelar med en rätt så liten skola. Det finns också ett par nackdelar med en rätt så liten skola. Kombinationen av att vara rektor i en rätt så liten skola och ha rektorskollegorna ganska långt bort gör att de virtuella mötena på Twitter och på andra bloggar är oerhört värdefulla och inspirerande.

Jag vill också att det ska synas vad vi gör i skolan. Det vardagliga och det som är lite mer o-vardagligt. Jag är stolt över det som elever, pedagoger och annan personal i skolan åstadkommer och vill att även de som inte har tillgång till vår interna plattform ska ha möjlighet att ta del av vad vi gör. Om jag hade bloggat i vintras hade fler kunnat se att rektorn också gillar att åka pulka.
/Lena

Rektortycket 16 - Pernilla Larsson

Rektortyckets bloggstafett fortsätter med en före detta rektor, Pernilla Larsson, som tycker till kring allt det nya.

Hej!

Varit rektor/skolledare och har funderingar kring allt det nya. Tror det är viktigt att alla i Fronten är enade så långt det är möjligt och förstår att detta är en klar förbättring vi har fått. Visst den kom förhållandevis snabbt men det är så det går till Nuförtiden. Det var ju packat och klart att öppna. Vid reformen från det relativa systemet var det inte ens packat bara vagt formulerat.

Stor Respekt för att det just nu görs förbättringar och tillägg på t ex Skolverket. Och kan det bli mer klart? För mycket klagan eller orespekt skapar grund för nya tankar och vips har vi ett ändrat tänk.

"Minst C" rimmar med G och kan bli det nya mottot. Prova att säga - det funkar, eller hur? Innan förändringar i timplaner blir klara behöver pedagoger hjälp att få snurr på det nya betygssystemet och tänket att allt utgår från förmågor. Upplagt på ett sätt kan A vara uppnått i basämnen som svenska, engelska och kanske matematik redan i årskurs 7. Då kan övriga ämnen få större plats i åk 8 och 9 och de pedagogerna kan vid sin sida ha svenskpedagoger för att - skämtsamt - hålla koll på svenskan. Upplagt traditionellt får pedagoger bromsa somliga elever så de inte klarar A  - eftersom de då behöver gymnasieutmaningar redan vid t ex 13 årsålder i t ex engelska. Fysikpedagoger har sagt att de nu har cirka fem minuter/elev för att hinna med allt i kunskapsväg. Hör själva då räcker inte tiden enligt gamla timplaner. Det kommer i alla fall inte göra elever mer smarta, utmanade och roade om de får kunskap sönderhackat utan tid för reflektion.

Övergångar, öppningar mellan stadier/år är naturligtvis ett annat tänk men - tror jag - svårare att nå. Vi har för få Universitet helt enkelt! Vi är också mycket traditionella - ta studentexamen med baler, obligatoriet av nio år i Grundskola.

Lite reflektioner från mig - använd om ni vill. Fråga på om något är outvecklat som går att veckla ut. Men ibland kanske det är bra för att väcka andras reflektioner. Vad vet jag?

/Pernilla Larsson, pedagog Sv, En, Hi 4-9 och Skriv- och läsutvecklare 7-9 på BUF i Ängelholms kommun

Rektortycket 15 - Åsa Portelius

Dags för det femtonde inlägget i bloggstafetten Rektortycket, skrivet av Åsa Portelius som berättar om hur hon synliggör sitt tyckande och tänkande till medarbetare och föräldrar genom regelbundna blogginlägg som hon kallar

Rektorsreflektioner

Jag brinner för det pedagogiska ledarskapet och mina tankar kring lärande, ledande och skolutveckling kommer till uttryck genom reflektioner som bloggas internt till alla föräldrar och anställa i min verksamhet varje vecka. Många gånger har mitt fokus ifrågasatts; ska man lägga ner denna tid på skrivande? Stundtals har jag själv ifrågasatt mitt engagemang i detta ”Måste” som ska värkas fram varje fredag: tänkas över, kritiskt granskas, ifrågasättas, sättas i sammanhang, beskådas ur olika perspektiv, vridas och vändas och gärna leda fram till en klok analys på slutet. Efter tre år är jag dock övertygad om att reflektionerna har hjälpt mig att behålla riktningen framåt, på det gemensamma, på delaktighet. Reflektionerna har satt fokus på systematiken i kvalitetsarbetet och fokus på uppdraget. Här följer några utdrag ur mina Rektorsreflektioner genom åren.  Jag ser en röd tråd i de valda glimtarna. Gör du?

Skolan får inte vara en plats där man gör mer av samma, där man stångar sig blodig i meningslösa försök att lyckas. Nej, skolan ska vara en plats där försök välkomnas och frågor frodas. Att skolan ska rusta eleverna för morgondagens samhälle vet vi. Vi vet också att lärandet måste utmana våra traditionella föreställningar om vad skolan ska göra och vara, och vi vet att EUs nyckelkompetenser betonar vikten av kommunikation, digital och social kompetens, entreprenöriellt lärande och förmågan att lära att lära. I samtliga delar krävs förmåga till kritiskt tänkande, kreativa förhållningssätt och initiativförmåga. För oss som arbetar i skolan,  handlar det nu om att omdefiniera kunskapssynen och att börja i rätt ända. Inga datorer i världen skapar en bra skola för våra elever, men en bra skola kan bli ännu bättre med digitala lärverktyg och kreativa lärprocesser. Men hur gör man?

Skolan behöver koreografera för kreativitet och tänkande i klassrummet och vi vuxna måste vara förebilder. Formen kommer före vetandet i lärprocessen och det du kan tillsammans med någon annan men inte ännu själv, är första tecknet på lärande. Så läraren måste bjuda upp sina elever till dans och skapa koreografin och visa på verktygen. I ett ”tänkande klassrum” finns tid för diskussion, reflektion och frågorna som ställs är öppna, fördjupande och breddande.  Huvudet spelar roll men inte huvudroll i lärandet- utan socialt samspel!

 Inlärningen främjas också av att kroppen är aktiv: kropp och knopp hänger ihop! Genom snidandet i slöjden, sjungadet på musiken, höjdhoppet på idrotten, leken i sandlåden; genom berikande miljöer, kroppsliga aktiviteter och stimulans  påverkas hjärnans plasticitet och såväl minne som inlärning blir bättre. Hjärnan går igång på variation och det krävs uppfinningsrikedom och kreativa sätt att synliggöra lärandet för att lärandet ska bli meningsfullt och fördjupas!

Lärande är relationellt. Vi leder lärande jag och mina medarbetare. Mitt uppdrag är att coacha medarbetare till framgång och mina pedagoger coachar sina elever till motsvarande. Att coacha - att ge någon möjlighet att själv hitta svaren till sina utmaningar eller problemställningar... Vi ska alltså ge hjälp till självhjälp. Vi behöver lyssna, ha fokus på den vi lyssnar på, lyssna bakom orden, använda alla sinnen, ställa öppna frågor och visa respekt i mötet med medarbetare och elever. Det räcker nog alltså inte att strukturera för en lärande organisation - hur relationen tas om hand är avgörande för dess framgång.

Som rektor försöker jag leda lärandet genom att skapa förutsättningar för det relationella och kreativa, där lärprocesserna är minst lika viktiga som slutresultatet. I de möten som sker strävar jag efter att synliggöra mitt tänkande och min koreografi- för att inspirera och synliggöra kraften i att göra gemensamt, tillsammans. Tydlighet; fokus på mål och vision kokas alltså ihop till reflektioner som serveras till föräldrar och medarbetare varje vecka. Detta är mitt framgångsrecept, min röda tråd, för att kvalitetsarbetet och skolutvecklingen ska hållas levande!

/Åsa Portelius, Rektor och Förskolechef, Twitter: @asap74