Rektortycket 18 - Johnny J. Gangsøy

Vi låter ännu en gång Rektirtyckets stafettpinne vandra över till vårt grannland i väster och Johnny J. Gangsøy.

Hvorfor er det så få skolefolk som leser forskning fra eget fagfelt?

Jeg funderer av og til på hvorfor skoleutvikling er så vanskelig, og jeg tror svaret er sammensatt. Seniorrådgiver Kirsti Tveitereid har f.eks. en nedslående beskrivelse av læringsiveren til flertallet av lærerne i artikkelen "På tide å lese". Hun skriver at lærerne (og også rektorene) gjerne vil oppdatere seg, men at de ikke vil lese ny forskning. Hvordan kan du oppdatere deg hvis du ikke er interessert i å lese om nyheter innen fagfeltet ditt?, spør hun retorisk. Jeg er helt sikker på at skoleutvikling hadde blitt langt mer vellykket hvis den delingskulturen og læringen som skolefolk utvikler sammen på twitter og blogger, hadde gjennomsyret den norske skolen.

Professor Chris Argyris skrev i 1991 artikkelen "Teaching smart people how to learn" etter 15 år med dybdestudier av konsulenter som veileder ledere. Argyris hevder at de som har vanskeligst for å lære er velutdannede mennesker og han forklarer det med begrepene problemløsing og single loop learning/double loop learning. Altfor mange definerer læring til å være det samme som å løse problemer i miljøet rundt oss, istedenfor å se på vår egen tilnærming til problemene. De fleste velutdannede mennesker er i følge Argyris gode på single loop learning, mens svært få er gode på double loop learning. Single loop learning handler om å være god på å følge en bruksanvisning for å løse et problem, og det fører til at man sjelden opplever å mislykkes så lenge bruksanvisningen fungerer. Hvis bruksanvisningen slutter å virke så havner single loop learners i forsvarsposisjon og samtidig legger de skylden på eksterne forhold. Double loop learners er også flinke til å følge en bruksanvisning, men i tillegg spør de seg selv: Hvorfor følger jeg denne bruksanvisningen? Hvordan kan jeg endre bruksanvisningen slik at resultatet blir bedre? Det er viktig å løse problemer i miljøet rundt oss, men vi lærer svært lite hvis vi ikke samtidig reflekterer rundt vår egen rolle i problemløsingen, sier Argyris. Hva slags utdanningssystem har vi i Norge? Legger det til rette for single loop learning eller double loop learning?

I dag, 21 år etter at Argyris skrev sin artikkel leste jeg den ferske rapporten "Spesialundervisning - drivere og dilemma" utarbeidet av IRIS (International Research Institute of Stavanger). Rapportens utgangspunkt er at antallet barn som får spesialundervisning i Norge har økt fra 5,9 % i skoleåret 2006-07 til 8,2 % i skoleåret 2010-11. Det er et samfunnsøkonomisk problem at stadig flere elever ikke passer inn i den norske skolen. I følge lærere, rektorer, skoleeiere og saksbehandlere fra PPT som deltok i undersøkelsen, er årsakene til økningen:

• Presset økonomi i skolesektoren
• Foreldre krever mer av opplæringen
• Kunnskapsløftet-06 med mer vekt på elevenes læringsutbytte
• Mer vekt på internasjonale/nasjonale tester og kartlegginger
• Økende bruk av diagnoser

Skolefolkene svarer at det er elevene, foreldrene og samfunnet sin skyld at spesialundervisningen har økt. Chris Argyris har tilsynelatende rett i at velutdannede mennesker skylder på eksterne forhold istedenfor å reflektere rundt hva en selv kan gjøre for å bidra til læring. Samfunnsutviklingen påvirker naturlig nok skolens indre liv, men det er påfallende at skolefolkene i denne rapporten ikke har pekt på at svak klasseledelse/skoleledelse kan være en årsak til at spesialundervisningen har økt. Dette illustrerer at mange tror de fikk den komplette bruksanvisningen når de avla siste eksamen på lærerhøgskolen. Den dagen jeg mener jeg er ferdig oppdatert på forskning innen mitt fagfelt, så bør jeg ta med meg bruksanvisningen min å forlate rektorkontoret for godt.

/Johnny J. Gangsøy

Rektortycket 17 - Lena Agda Ringström

Det är dags att lämna över stafettpinnen till Skärgårdsrektorn Lena Agda Ringström som väljer att skänka sitt allra första blogginlägg till Rektortycket.

Gästbloggat har jag gjort förut, men det här med en egen blogg är alldeles nytt. Tanken på att skapa en egen väcktes nog när jag halkade in på Twitter och upptäckte hur mycket glädje och nytta jag har av andras tankar och idéer. Ett gigantiskt lärarrum och kollegium, med pedagoger och skolledare som inte vill annat än att dela med sig, föra diskussioner och debattera frågor som gör skillnad och berör. Undervisning, värdegrund och andra ämnen som är viktigt och på riktigt.

Min skola är en rätt så liten skola. Skolan ligger 2 mil öster om Norrtälje, snudd på i Ålands hav. Många av skolorna i Norrtälje kommun ligger på behörigt avstånd från tätorten, och därmed finns de andra rektorerna ganska långt bort. Det finns väldigt många fördelar med en rätt så liten skola. Det finns också ett par nackdelar med en rätt så liten skola. Kombinationen av att vara rektor i en rätt så liten skola och ha rektorskollegorna ganska långt bort gör att de virtuella mötena på Twitter och på andra bloggar är oerhört värdefulla och inspirerande.

Jag vill också att det ska synas vad vi gör i skolan. Det vardagliga och det som är lite mer o-vardagligt. Jag är stolt över det som elever, pedagoger och annan personal i skolan åstadkommer och vill att även de som inte har tillgång till vår interna plattform ska ha möjlighet att ta del av vad vi gör. Om jag hade bloggat i vintras hade fler kunnat se att rektorn också gillar att åka pulka.
/Lena

Rektortycket 16 - Pernilla Larsson

Rektortyckets bloggstafett fortsätter med en före detta rektor, Pernilla Larsson, som tycker till kring allt det nya.

Hej!

Varit rektor/skolledare och har funderingar kring allt det nya. Tror det är viktigt att alla i Fronten är enade så långt det är möjligt och förstår att detta är en klar förbättring vi har fått. Visst den kom förhållandevis snabbt men det är så det går till Nuförtiden. Det var ju packat och klart att öppna. Vid reformen från det relativa systemet var det inte ens packat bara vagt formulerat.

Stor Respekt för att det just nu görs förbättringar och tillägg på t ex Skolverket. Och kan det bli mer klart? För mycket klagan eller orespekt skapar grund för nya tankar och vips har vi ett ändrat tänk.

"Minst C" rimmar med G och kan bli det nya mottot. Prova att säga - det funkar, eller hur? Innan förändringar i timplaner blir klara behöver pedagoger hjälp att få snurr på det nya betygssystemet och tänket att allt utgår från förmågor. Upplagt på ett sätt kan A vara uppnått i basämnen som svenska, engelska och kanske matematik redan i årskurs 7. Då kan övriga ämnen få större plats i åk 8 och 9 och de pedagogerna kan vid sin sida ha svenskpedagoger för att - skämtsamt - hålla koll på svenskan. Upplagt traditionellt får pedagoger bromsa somliga elever så de inte klarar A  - eftersom de då behöver gymnasieutmaningar redan vid t ex 13 årsålder i t ex engelska. Fysikpedagoger har sagt att de nu har cirka fem minuter/elev för att hinna med allt i kunskapsväg. Hör själva då räcker inte tiden enligt gamla timplaner. Det kommer i alla fall inte göra elever mer smarta, utmanade och roade om de får kunskap sönderhackat utan tid för reflektion.

Övergångar, öppningar mellan stadier/år är naturligtvis ett annat tänk men - tror jag - svårare att nå. Vi har för få Universitet helt enkelt! Vi är också mycket traditionella - ta studentexamen med baler, obligatoriet av nio år i Grundskola.

Lite reflektioner från mig - använd om ni vill. Fråga på om något är outvecklat som går att veckla ut. Men ibland kanske det är bra för att väcka andras reflektioner. Vad vet jag?

/Pernilla Larsson, pedagog Sv, En, Hi 4-9 och Skriv- och läsutvecklare 7-9 på BUF i Ängelholms kommun